Självkänsla

Under denna intensiva kurs så får man ta sig tid att reflektera, och kanske fylla bloggen med något annat än ständiga uppdateringar om hur uppsatsskrivande går.
 
Så mitt ämne får bli något jag fått kämpa med länge, och kanske framförallt sedan jag flyttade ner hit. Det är lätt att klumpa ihop självkänsla och självförtroende, men en definition jag läst på flera håll är att självförtroende är din förmåga att tro på dig själv när det gäller prestationer inom olika områden. Självkänsla är typ din grundinställning till dig själv, dvs hur bra du accepterar dig själv, hur du känner stolthet, kärlek etc etc.
 
När jag gick i skolan var jag aldrig den populära personen, och jag skule väl inte säga att jag blev mobbad men det var väl något mellanting. Mycket handlade nog om hur jag hanterade situationerna, de som visade sig bli påverkade av gliringar och sånt var ju såklart tacksamma att jävlas med. Under de första skolåren var jag väl lite av en virvelvind, som hade en del problem med aggressioner. Detta löstes genom att jag fick komma till en lugnare skola i 1-2 år innan jag fick återgå till min riktiga skola, och detta hjälpte mig oerhört mycket. Brist på jag-känsla var väl det man arbetade efter, dåligt konsekvenstänkande etc etc. Är oerhört tacksam för att jag tidigt fick hjälp att hantera dessa. Även om det inte alltid gick att hålla igen så gick det längre och längre mellan "utbrotten". Fanns nog en del som hade förutfattade meningar om vad som skulle hända med mig, men på något sätt så höll jag mig flytande genom gymnasiet (även om jag inte fick något slutbetyg). 
 
Som jag skrivit tidigare så vände det när jag fick mitt första arbete som taxiförare, och sedan ordentligt när vi blev uppsagd där och jag började studera på komvux. Det var då jag började känna självförtroende i vad jag kunde uträtta. Jag tyckte kurserna var väldigt lätta och funderade över hur jag kunde tycka detta i gymnasiet (men jag bortförklarade det såklart med att jag ju faktiskt var äldre). På den vägen är det och när världen ställdes uppochner vid flytten hit ner så börjar man reflektera varför man kunde känna så. Hösten 2015 exempelvis började på riktigt "analysera" mig och läste på om exempelvis självkänsla. Det var första gången jag kände att jag kanske inte har den där bästa självkänslan ändå. Jag har alltid funderat över vad andra ska tycka om mig, att jag vill vara vän med alla, att jag ofta funderade över om andra satt och diskutera mig när jag inte var där. Såna tankar kan jag fortfarande ha om jag exempelvis varit oerhört pratglad på nån fest, eller diskuterat mycket med någon kursare etc etc.. Då smyger sig tankarna in "undrar vad denne tänker om mig nu".. Det är något man får försöka tänka bort, även om det är lättare sagt än gjort. 
 
Jag har aldrig varit bra på att ta emot kritik. Även om jag reflekterar väldigt mycket kring kritiken så kan jag känna att kritiken är personlig och påverkar hela bilden av mig. Exempelvis när jag kuggade på läkemedelstentan så kändes det som att hela världen gick under och att ingen skulle kunna tro på mig. Rätt konstiga tankar egentligen. En devis jag ofta "arbetar" utefter läste jag i en bok nån gång. Det handlade om att man egentligen ska tro att man är så jävla viktig att man tar upp någon annans liv så mycket att de konstant diskuterar en... Folk har alldeles för mycket egen skit att ta hänsyn till.
Det fick mig att tänka till. Alla gånger jag tänkt att folk haft någon åsikt om mig eller diskuterat mig så tänker jag "Men hur ofta tänker jag på dessa personer?". Om jag sagt något konstigt så kunde det ta upp några timmar att tänka på "fan vad dumt det där var"... Men så ställde jag frågan "Men, kommer du ihåg något av vad de andra sa?".. Det fanns såklart konstiga saker som andra personer också sagt, men inte kommer jag ihåg det ordagrant.. Och inte fan sitter jag här och analyserar deras uttalanden i minsta detalj.. Jag har ju fullt upp med att analysera att de analyserar mig. 
Så, medans jag sitter här och analyserar det jag tror de analyserar om mig så sitter de kanske hemma och analyserar de som de tror att jag analyserar om dom?
Nu börjar det bli rörigt här känner jag. :D 
 
En dålig självkänsla kan exempelvis vara att man känner att man måste prestera på topp hela tiden. Att man tror att sin personlighet blir bedömd utifrån hur väl man presterar på sina arbeten. Så har jag också varit, och är nog så fortfarande till viss del. Men jag har taggat ner lite på det här väldigt överambitiösa målen jag haft tidigare. Jag vill göra bra ifrån, och jag vill ha gjort mitt bästa. Men den här riktigt överambitiösa ambitionen har jag försökt tona ner. Det är förmodligen inte hälsosamt att hela tiden ha så höga krav på sig själva.
 
Nåja, detta är något jag får arbeta med lite nu och då. Man orkar bara ändra lite grann i taget har jag märkt. Som den där hösten 2015, då tänkte jag att jag skulle ändra på allting på en gång. Det gick väl inte sådär superbra om jag säger så.
 
Det finns ett citat som jag känner  gett mig mycket, även om den är lite hård:
"Så jävla viktig är du inte så att folk sitter hemma och analyserar och diskuterar alla saker du gjort under en dag"
 
Och jag bedömer inte folk utifrån deras prestation, jag bedömer folk utifrån deras personlighet.. Deras personlighet ändras inte bara för att de presterar sämre, varför skulle de personerna isåfall bedöma min personlighet utifrån min prestation?
Såklart finns det säkert folk som gör det, men de personerna behöver man ju faktiskt inte vara med. Man kan inte vara vän med hela världen.. Tyvärr. Viktig insikt, svår att anamma. :)