Vad är omvårdnad för mig?

Jag har länge funderat över att knåpa ihop ett inlägg om vad just omvårdnad är för mig. I skolan lär man sig en sak, ute på arbetsplatsen säger nån något annat... En tredje säger att det är så, och den fjärde säger att det minsann inte alls är på det sättet.
Omvårdnadsvetenskapen är en rätt ung akademisk gren och jag ser ofta att man försvarar dess existens med näbbar och klor. Man späder även på bilden av att omvårdnad är något flummigt när man hela tiden refererar till olika omvårdnadsteoretiker, och det är deras forskning som oftast lyfts fram när det ska försvaras. Ändå har vi en enorm mängd forskning som aldrig syns för den stora massan, forskning som gjort stor skillnad för patienterna (Utan att vara för abstrakt, dvs praktiskt möjligt). Tyvärr upplever jag att ju högre upp i den akademiska världen inom omvårdnad, desto mer abstract blir man och desto mer från verkligheten hamnar man. 
Har ju under ett antal månader nu arbetat med många kollegor som kommer från olika universitet och från lärarnas håll verkar det finnas en del som anser att omvårdnad mest innebär att fluffa kuddar. 
 
Men jag ska inte klanka ner på det som så, för inlägget skulle handla om min syn på vad omvårdnad är. Har en vision i huvudet om hur jag tycker, men att få ned det på text är nog lite svårare.
Nåväl. För mig är omvårdnad en specialitet som väver in alla professioners och yrkeskategoriers kompetens, och sedan omvandlar det till det som är till gagn för patienten. I det stora hela kan man säga så, men jag ska försöka bryta ned det.
 
Som sjuksköterska behöver vi ha kunskaper ur den medicinska biten (en rätt stor del), ren omvårdnadsdel, farmakologiskt, nutrition, fysioterapi osv osv i varierande grad. Vi ska kunna lite om mycket, men ffa inom medicin, omvårdnad och farmakologi. När läkaren föreslår saker för patienten som endast är ur det biomedicinska perspektivet, så måste det finnas någon som stoppar upp och ifrågasätter. När det gäller farmakologi så är det vi som administerar och möter eventuella biverkningar. Det är vår uppgift att upptäcka om ett läkemedel inte är till gagn för patienten, exempelvis om denne ens kan ta just den formen av tabletterna eller om läkemedlet ens fungerar. Ur ett farmakologiskt perspektiv kanske det är superbra att ge läkemedel på olika tider, eftersom de har  bäst upptag där och då.. Men patienten är inte alls intresserad av att ta läkemedlet då, och hoppar över detta. Patienten kanske tycker att just det läkemedlet funkar skitbra till lunchen, för då har illamåendet gått över. Vid dietistkontakt så föreslås olika näringsdrycker och koster, men det är vi som jobbar i närheten av patienterna och märker att den personen inte alls är intresserad av näringsdryckerna eftersom de smakar äckligt, eller att E-kosten inte alls ser lika god ut som maten som grannen fått. Och när det kommer till fysioterapin så är det vi som dagligen träffar patienterna och kan se hur den föreslagna terapin fungerar.
Vi utför således uppgifter av praktisk, teoretisk och administrativ karakärt från andra professioner, men genom vår egen profession jobbar vi självständigt och med kunskaper inom omvårdnadsåtgärder och alltid ser helheten av patienten så väver vi ihop detta till ett paket till patienten. Dvs alla delar är viktiga, men någon måste vara den som håller ihop alla grenar och paketerar detta till ett sätt som faktiskt är praktiskt möjligt.
 
Till vår hjälp har vi undersköterskorna som är våra förlängda ögon och armar. Utan undersköterskor tappar jag de här "tentaklerna" utåt mot avdelningen. Utan någon som kan vara där och ge den mest basala omvårdnaden, eller den som kanske har en minut över för den patienten som har "minst" behov av sjuksköterskan gentemot de andra patienten... Ja utan det så brister omvårdnaden för patienten. Som sjuksköterska är även mitt jobb att värna om undersköterskorna, att alltid ha en god dialog med dessa och att iallafall göra mitt bästa för att inkludera dem i det dagliga arbetet. Undersköterskorna är ju faktiskt de som mest träffar patienterna och det är oftast de som kommer och berättar att nånting är fel med en patient, kanske just den patienten som jag inte kunnat träffa så mycket då dennes behov för tillfället kom lägst på prioritetslistan. Att arbeta gentemot undersköterskorna är en viktig del och det som kräver att jag håller mig uppdaterad på aktuella omvårdnadsåtgärder.
När man stöter på patrull med ett nyuppkommet trycksår, ett vätskande sår som varit fint innan, en patient som helt plötsligt blir förvirrad, eller att undersköterskan noterar att det verkar vara mycket vätska i benen på patienten under duschningen.. Ja då är det jag som ska ha tillräckligt kunskap om patientens anamnes (patienten är inne för något, men har en hjärtsvikt i botten exempelvis), aktuellt tillstånd och aktuella läkemedel. Det är jag som förväntas komma med förslag (i många gånger i samråd med undersköterskan i första hand) över vad som ska göras.  Handlar det om ett sår, ja då ska jag ha tillräcklig kunskap om hur modern sårvård ska bedrivas (men hur man gör på bästa sättet för att rengöra, olika tips för hur man klipper förbandet samt vad man ska tänka på ett sår i det området. Där har undersköterskan en ovärderlig kunskap.).. Kan jag inte det är det min uppgift att ta reda på det, eller helt enkelt höra efter med den undersköterskan hur det ska göras bäst.
 
Således behöver vi alltid tänka ett steg längre när vi jobbar med andra professioner: Hur gagnar detta patienten? 
Och i andra fall krävs det att vi intar helikopterperspektivet och kommer med andra infallsvinklar.
 
Det är omvårdnad för mig!
Och förresten: Stå upp får er kunskap, stå upp för patienten. Våga ta plats!
 

Extrakurser

Ja, det var ett tag sen jag var inne och skrev nu men det mesta flyter på i vanligt gemak. Har iaf kommit in på två utbildningar i höst här: Handledarutbildning, samt Hematologi.
Hematologikursen fick jag veta idag på jobbet att jag kommit in på, som typ 12e reserv via sen anmälan. Var och pratade lite med chefen eftersom det finns en del obligatoriska moment, tydligen får man iaf ett antal timmar per termin/år som jag får utnyttja till fortbildning och kan lägga dessa dagar.
 
Då jag jobbar mycket med lymfom (en del av hematologin) och cytostatika så tror jag kursen kommer ge väldigt mycket. Finns även några fler från avdelningen som ska läsa den så det blir spännande. Börjar redan på onsdag med tre heldagar (varav en kväll blir det middag och get together... Hyffsat annorlunda kurs må jag säga) :P
 
Handledarutbildningen börjar i november och går på 25 % så den kommer bli klar först kring april. Har längtat efter något att sätta tänderna i nu och fortsätta lära mig.

Stress

Det har varit tyst här inne under en lång tid nu, och det är väl inte så konstigt egentligen eftersom jag jobbar en hel del. Sen hittar jag inte så mycket att skriva om heller, inte på samma sätt som när man pluggade. Men nu blir det lite ändring på den fronten iallafall. Kom in på handledarutbildningen i Luleå, så fr.om. slutet av augusti (vet faktiskt inte vilket exakt datum det startar) och fram till februari kommer jag plugga igen. Kursen är distans och går på 25 %, känns som ett lagom tempo när man jobbar samtidigt.
Jag sökte även en hel del andra kurser men där har jag bara kommit in som reserv, hade gärna velat läsa Klinisk bedömning men den har väldigt höga poängkrav så är antagen på reservplats 12. Kanske får jag möjligheten ändå.
 
För första gången på många år så har jag haft semester... Woho. Hade 4 veckor och kom tillbaka förra tisdagen. Började med en resa till Halmstad och Stockholm i en vecka, och efter det har jag bara slappat i husvagnen som min mamma äger. Skönt att ha ett sommarställe att bege sig till.
 
Men, detta inlägg ska inte handla om det... Utan det kommer handla om stress och mina iaktagelser kring detta. 
Jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker mig se  att vissa personer alltid verkar så stressade och andra aldrig verkar stressade. Det är precis som att det alltid är stressat när de personerna jobbar, även de gångerna det är lugnt på avdelningen. Sen har vi de personerna som verkar göra en sport av att vinna tävlingen "den som haft mest att göra". Dessa personer hinner aldrig äta lunch, gå på toa, eller nånting annat. Och de är inte sena med att säga det heller. 
Samma fenomen händer när man kommer till jobbet för ett kvällspass och det är en uppstressad stämning. I dessa tillfällen så förbereder man sig ju på det värsta, men när personen har lämnat över och man börjar lägga upp dagen så börjar man se att det inte alls är så mycket som man fick uppfattningen om.
 
Jag vet inte om jag bara är väldigt stresstålig, eller om det är min planering som är orsaken till att jag sällan känner mig uppstressad. Jag börjar alltid dagen med att planera och förbereda allting jag kommer behöva för de första timmarna på passet. Alla infusioner, NaCl-sprutor, injektioner osv förbereder jag och lägger upp i ordning på beredningsbänken... Jag försöker gör allt för att det inte ska bli så att oförutsedda saker förstör min plan. 
Ponera att jag har två infusioner som ska startas kl 14:10 på en patient och 14:25 på en annan, samtidigt ska patient 3 få två injektioner. Jag skulle bli väldigt olycklig om jag började göra iordning allt detta i anslutning till att det ska göras. Givetvis så går det ju, men det blir väääldigt skört om det dyker upp något oförutsett. Och om nånting börjar hopa sig så förskjuts allting också.  Jag försöker verkligen göra allt för att de oförutsedda sakerna inte ska påverka min dag så mycket.
En annan sak man måste träna på är att prioritera... ALlting måste inte göras på en gång, så är det bara. Ju snabbare man inser det, desto bättre är det. Men att bli bra på det är bara att träna och träna... Det har dock hjälpt mig i min vardag.
 
Givetvis blir jag också stressad lite nu och då. Det handlar oftast om att det ringer mycket, att folk ska till rtg till höger och vänster, nån patient ringer elelr att en ssk från annan avdelning ringer och rådfrågar. Sånt som inte gagnar mina patienter på plats (rtg givetvis, de är undantagna). Jag blir ibland lite stressad innan jag fått ordning på min dag, exempelvis när jag kommer på kvällen och jag inte vet vad som är förberett eller liknande.
 
Jag säger inte att de inte finns avdelningar som ärn underbemannad, med en helvetisk arbetsbelastning, och jag förnekar inte att det finns skäl att ifrågasätta arbetsbördan... 
 
Mina tips, som fungerar för mig, är iallafalls om följer:
  • Planering och förberedning: Planera dagen och gör prioriteringar redan från början. Vad är det viktigaste att göra, och vad kan vänta. Jobbar du dag så fundera över vilka saker kvällspersonalen kan göra istället då det kan vara lugnare. Jobbar du kväll och sen dag på samma enhet med samma patienter, förbered alla läkemedel till dagen efter. Dra upp alla läkemedel du kommer använda de närmaste timmarna, blanda iordning infusioner som du vet kommer att behövas. Om pat ska till rtg, se till att pat är förberedd med pvk och liknande så tidigt som möjligt.
  • Be om hjälp. Finns det resurser, utnyttja dom. Vad kan du delegera till undersköterskan? 
  • Inse att vi är en kugge i ett  kugghjul och att det alltid finns (på sjukhuset) folk på plats. Vi är främst där för patientens skull, och inte att vara en duktig kollega som ska göra bort allting så att skiftet efteråt inte behöver göra något. Sen ska ju sägas att man alltid ska göra bort så mycket man kan, och inte lämna över saker bara för att...
  • Tänk på att var sak får ta sin tid; prioritera vad som verkligen måste göras. I vården är vi ganska inrutade med att patienterna ska ha sina mediciner exakt klockan 08:00... Men förutom ett fåtal läkemedel och antibiotika, hur många måste verkligen ha sina läkemedel en exakt tid? Vem har bestämt att man ska börja dela ut läkemedlen klockan 08:00, och inte 07:00 då man går på passet?

Senaste inläggen

Arkiv

Visa fler inlägg