Dement? Anhörig? Normal?

Hur är man normal? När är man inte normal? Är glömska en normal del, eller är man inte normal då? När övergår glömskan till att vara patologisk? Detta inägg sponsras av demensförbundet.
 
Att vara dement, eller i gammalt uttryck senil (som för övrigt egentligen bara betyder "gammal") dement är någonting som jag kommit i kontakt med vid flertalet tillfällen. Både som taxiförare, som uska och som ssk-student så är det en del av vardagen. Befolkningen blir äldre och samhällets vårdande möjligheter ökas, vilket i sin tur innebär att fler och fler troligtvis kommer få en demenssjukdom innan livet är slut... Men framförallt en demenssjukdom som även andra delar av samhället kommer uppleva. 
 
Jag minns själv mina första kontakter med en dement person, vilket skedde i mitt arbete som taxiförare när vi körde personerna till daglig verksamhet. Det första som slår en är ju att personen uppenbarligen har ett avvikande beteende, men framförallt att vissa personer har ett upprepande beteende. Jag kunde få samma fråga 20-30 gånger i taxin på väg hem och jag minns redan då att jag fascinerades av att hjärnan ändå på något sätt kunde komma ihåg att det var just den här frågan som personen ville ha svar på just då, och den gav sig inte heller. Nervbanorna kunde inte signalera att personen redan har fått svar på sin fråga. Både jag och mina kollegor förundrades över hur vissa personer kunde bo hemma själv, med hjälp av hemtjänsten, när de uppfattades vara så pass förvirrade att de knappt kunde sätta sig i bilen. Troligtvis är detta ett samhällsproblem där vi å ena sidan gärna vill att samhället ska ställa upp, men å andra sidan inte vill sätta personer på en "institution". 
 
Idag finns det olika former av demenssjukdomar, varav de flesta säkert känner till Alzheimers sjukdom. Förutom dessa finns vaskulära demenssjukdomar och frontallobsdemens (som även kan drabba personer innan 50 års ålder). Kännetecknen för dessa är dock att minnesförmågan successivt försämras tills dess att personen inte kan ta hand om sig själv. Många gånger har den även kallats "den anhörigas sjukdom", vilket kan vara lite felaktigt. En person som befinner sig i stadiet där denne vandrar ut och in i sin sjukdom kommer förmodligen må extremt dåligt när denne "vaknar" upp. Men som anhörig kan det förmodligen vara hemskt att se sin älskade gå från sitt vanliga jag, till en okännbar person som man frustrerat försöker "väcka upp".
När jag funderade ihop innehållet i det här inlägget så kom jag och tänka på att många av våra sjukdomar (som botas) eller många av de svårigheter vår närstående råkar ut för, kommer innebära att den svåra situationen övergår till en bra situation igen. Vi kanske får en tuff behandling, mår dåligt i livet eller hamnar i en ekonomiskt kris. Men för de flesta av oss så kommer denna tiden vara av övergående karaktär. Kanske kommer en anhörig hamna i en livskrivs, men med lite hjälp så kommer personen att återhämta sig och vi kommer således minnas den här personen för det som den var i sitt "esse". Vid en demenssjukdom så är det ju tvärtom... vi lever med våran anhöriga/närstående hela livet, kanske som maka eller förälder, och livet fungerar bra. Sen kommer diagnosen och världens ställs på sin ända.... Trots detta är de flesta demenssjukdomar ganska långsamt progredierande så vi kommer förmodligen inte märka av den anhöriges sjukdom till en början, kanske kan vi skoja lite om hur glömsk man kan vara ibland? Ju längre sjukdomen progredierar så försvinner en bit av den älskade personen vi har att göra med, en bit i taget. Mamman som alltid ställde upp, pappan som alltid fanns där, systern som alltid hade råd eller brodern som aldrig tackade nej till kaffe på söndagsmorgonen... Den personen förtvinar sakta och ersätts av ett tomt skal. Till slut finns inte den personen med oss längre, rent psykiskt, och detta kan förmodligen sätta en hel del tankar i kraft hos de anhöriga.
 
När är det okej att släppa greppet om en person? När en person avlider så tar vi farväl vid kistan, eller någon annan konstellation, och sedan försöker vi gå vidare. När är en person "avliden" i samma bemärkelse kan man ju undra? Om personen har tappat alla tillfällen där denne kommer till sans och kommer tillbaka till verkligheten, är det fortfarande samma person man har att göra med? När ska man släppa taget? Ska man tänka egoistiskt och försöka minnas personen som var innan sjukdomen? 
Tänk dig din förälder som har en demenssjukdom och du varit där dagligen i flera år, men till slut så kommer personen inte ihåg dig och personalen rapporterar att sjukdomen tagit överhand? När får man vara egoistisk och istället fokusera på de goda minnena?
 
Detta är såklart etiskt svåra frågor som jag inte har några som helst svar på, och jag hoppas innerligen inte att jag kommer befinna mig i en situation med en närstående som går denna väg. Jag lider verkligen med alla  som vandrar denna vägen, både som drabbad och som anhörig. 
 
När det gäller svåra sjukdomar så finns det vanligen patientföreningar som har som syfte att stödja den som drabbats. För vem kan egentligen förstå om inte den som själv drabbats?
Vid demenssjukdomar drabbas även anhöriga (missförstå mig rätt, det gör även anhöriga vid andra former av sjukdomar) i så pass stor grad att det kan ta över ens liv. Demensförbundet är ett förbund som finns där som hjälp för den som är anhörig till en person med demenssjukdom. Jag tycker det är bra om vi inom sjukvården faktiskt vet om vilka patient- eller anhörigföreningar som finns tillgängliga, för vi kan inte förväntas kunna allting om alla sjukdomar. Vi kan inte förstå hur det är att vara anhörig till exempelvis en perosn med demenssjukdom om vi inte varit i den situationen själv. Vi kan ge värme och omtanke, men framförallt tycker jag det är viktigt att vi kan förmedla information om var man kan vända sig för att få komma i kontakt med personer som verkligen vet.
 
Jag har i många avseenden sett hur sjuksköterskeutbildningen är uppbyggt på ett sätt att vi ska veta en hel del, men vi ska även veta när vi ska kontakta en högre vårdnivå för att få hjälp. Jag vill gärna tillägga att vi nog också behöver kunskap om var man som patient eller anhörig ska vända sig för att nå en högre "vårdnivå".

 

Tankar inför termin 6

Nu sitter jag återigen här och försöker förutse terminen och vad jag har för tankar kring kurserna som komma skall. Denna gången skiljer sig verkligen åt mot för de tidigare inläggen, nämligen att detta blir mitt sista "inför-terminen-inlägg". Just nu känner jag väl inget speciellt inför det men nånstans så finns ju tanken att efter den här terminen är jag färdigutbildad och nått det målet jag haft i många år. Det innebär även ett uppbrott från de kompisar man träffat under studiens gång, även om jag lovat mig själv att åtimonstone återvända till Halmstad en gång per år för att både träffa dem men även att väcka lite minnen
 
Tidigare terminstankar finner nu under kategorin Terminstankar, ska nog försöka läsa igenom mina terminstankar i slutet av den här terminen och kanske försöka mig på någon magnifik avslutning där jag knyter ihop säcken.. Eller så blir det inte alls så, vi får se.
 
Verksamhetsförlagd utbildning III
Är, som jag tidigare skrivit, uppdelad i tre delar och är väl tänkt att man ska få lite bredd inom vilka områden man kan arbeta på som sjuksköterska. Som vanligt innebär alla placeringar även en uppgift (iallafall tror jag att alla tre har en egen, kan säkert ha fel men det är iallafall minst en teoretisk uppgift) man ska göra. Jag ser inte fram emot dessa, även om jag förstår att de fyller sin funktion så är det inte den mest spännande av uppgifter. 
Hursomhelst så inleder vi hela nästa vecka med introduktion och föreläsningar alla dagar för att sedan veckan efteråt gå ut på praktiken. Varje del är tre veckor vardera
  1. PIVA: Psykiatrisk Intensivvårds- och Akutvårdsavdelning, blir min första placeringar och jag känner mig rätt oförberedd inför detta. Rent konkret så har vi haft väldigt lite teoretisk kunskap om detta, och jag har väl inte egentligen haft intresset att läsa på om det. Vi har nog haft typ 3-4 timmars föreläsningar, max, kring problematiken. Jag har iallafall läst på om avdelningen och psykoser verkar vara rätt vanligt där. Då jag hatar att komma oförberedd så gick jag och lånade boken "Akut psykiatri" för att läsa på. Tänker väl att jag gör som med alla andra placeringar, skriver ned viktig information och laminerar dessa för att vara så förberedd som möjligt. 
  2. Oskarström Vårdcentral: Att få möjligheten att besöka metropolen Oskarström ser jag fram emot, hahah. Nämen det är säkert fint där och jag får testa på att pendla med buss också. Jag vet faktiskt inte exakt vad man ska göra där men antar att det handlar om att spola öron, ta manuella blodtryck... Men även en hel del hälsosamtal och rådgivning. Tänker att jag får låna en bok om primärvården innan jag påbörjar praktiken.
  3. IVA/UVA: Denna del ingår i de s.k. spåren där man får möjlighet att ha praktik på avdelningar som vanligtvis kräver någon form av vidareutbildning. Känner mig taggad inför denna, och här kan jag nog inte börja läsa böcker om intensivvård eftersom det vanligtvis kräver 1 års utbildning för att börja få förståelse. Däremot kan jag väl repetera lite av de här tillstånden som kan innebära IVA-vård, respirator och sprutpumpar exempelvis. Under den här placeringen ingår även två dagar på operation (en med narkos-ssk och en med op-ssk) och då ska jag vara på Capio movement, som är en privat del som operarar reumatologi och liknande. Ni som läser min bloggadress, och förmodligen även läser från början av bloggen så ville jag jobba på narkosen i början. Detta har i ganska stor mån ändrats för mig, även om jag skulle kunna tänka mig en sådan tjänst om jag får bra erfarenheter inom det. 
Verksamhetsförlagd utbildning IV:
Detta är vår sista placering och går under 4,5 veckor (7,5 hp) där vi gör den s.k. bedsiden (praktiska delen av NKSE där man har hand om 1 patient i tre timmar samtidigt som en person är med och bedömer hur väl man utför arbetet). Denna placering ska jag göra inom kommunen och jag har faktiskt ingen aning om det är inom hemsjukvården eller på ett boende man placeras. Jag tycker iallafall att det kan vara bra att få sen den kommunala hälso- och sjukvården också, även om jag inte kan se mig arbetandes där i framtiden. 
 
Valbara kurser:
Vanligtvis så kan man välja mellan kurserna Palliativ vård, Smärta och Nutrition. Tanken var att jag skulle läsa nutrition, men den ställdes in och jag har fått dåliga vibbar från palliativa kursen. Smärtkursen läste jag in på distans och fick även den tillgodoräknad. Detta innebär att jag i teorin tar examen i mitten av december och kommer då att flytta upp till Örnsköldsvik igen, eller rättare sagt mellanlanda här tills dess jag påbörjat arbetet i Umeå och hittat lägenhet. Förhoppningsvis sker detta rätt snabbt.
Kommer att åka ned igen den 11/1 och stanna över helgen för att vara med på examen såklart.
 
 
Så, detta var hur min sista termin på sjuksköterskeprogrammet kommer se ut och jag kommer nog ha en del mixade känslor kring detta under tidens gång. 
På fredag åker jag ned igen och på lördag ska jag träffa mina "plugg-kompisar" på lite mat och dryck, blir säkert trevligt. Vi ska väl försöka lägga upp hur vi ska plugga ihop under hösten inför den teoritiska delen av NKSE (som ska göras i mitten av november om jag inte missminner mig.)
 
Vad kommer hända med bloggen efter terminen? Jag har en del idéer men risken är ju att den hamnar i dvala ordentligt. Men jag vill nog utveckla den på något sätt, vi får se hur det blir med den delen och jag skriver väl ihop lite tankar inför detta när det närmar sig slutet.
 
Tills dess så tar jag upp bloggandet igen för denna terminen, så förvänta er fler inlägg framöver. :

"Intervjuer"

Sista veckan på sommarlovet startar imorgon och på fredag tar jag tåget ned igen för sista terminen. Känns som det var igår jag satt på flyget upp, men nu är det sista terminstarten och den avslutande delen av sjuksköterskeprogrammet som ska påbörjas. Det kommer säkerligen uppstå många tankar under terminen, tankar som jag förmodligen kommer att ventila här på bloggen. 
Men det första steget har jag iallafall tagit, och det var tidigare i veckan när jag var och hade "intervjuer" på olika avdelningar. Insåg att jag alltså i princip haft mina första intervjuer inför min roll som sjuksköterska, känns lite surrealistiskt.
 
Nåväl, jag tänkte att jag ska sammanfatta ställena jag var på och mina tankar om dessa.
 
Cancercentrum: Består av onkologavdelningen och hematologiavdelningen (även mottagningar och liknande såklart). Träffade båda avdelningscheferna samtidigt och vi hade ett trevligt samtal.
  • Onkologen: Arbetar man i ett av tre team baserat på diagnosgrupper och dessa är lymfom/sarkom, mag-tarm och huvud (ej hjärna), käke, mun. Till detta tillkommer givetvis mindre vanliga cancervarianter. Man stationeras på ett team och arbetar huvudsakligen där. Omvårdnaden skiljer sig även åt beroende på vilket team man är i, så tillvida att ena teamet i huvudsak har korta vårdtider, lite palliativt och mycket cytostatika (lymfom/sarkom) till team med längre vårdtider, mycket palliativt (exempelvis mag-tarm). Avdelningen har 36 vårdplatser men kommer utöka dessa. SSK har ansvar för 6 patienter tillsammans med en undersköterska  
  • Hematologen: Har 16 vårdplatser och jag fick inte riktigt någon klarhet (eller skrev inte ned tillräckligt bra) hur man jobbar men skulle tro att det är parvård även där. Avdelningen har i princip bara enkelsalar och isoleringsrum pga tuffa behandlingar och för att man slår ut patientens immunförsvar.
  • Vidareutbildning: Onkolen erbjuder varannat år AST-tjänstgöring för vidareutbildningen Onkologsjuksköterska. Hematologen har en 15 hp hematologikurs.
  • Sammanfattning: Fick positiva vibbar härifrån och uppfattningen om att de verkligen brydde sig om medarbetarna. Verkade även ha en positiv stämning i arbetsgruppen som hittar på saker på fritiden. Nackdelen skulle väl vara att det verkar vara populärt ställe, och lönemässigt kan det säkert vara svårt att få upp så mycket mer än det som landstinget satt som "ingångslön". Men eftersom man inte talar om löner eller liknande förrän man blivit erbjuden jobb så gjorde vi det inte (pluspoäng). Jag är ju mycket inne på akutsjukvård av något slag så onkologi eller hematologi kändes inte så mycket av den varan. Dock förklarade de att det finns en hel del akuta tillstånd som kan uppstå, bland annat sepsis på i princip alla hematologpatienter. Dessutom vårdar man gärna patienterna så mycket det bara går på avdelningen, istället för att skicka dem till andra avdelningar. Helt klart är detta ett intressant alternativ som jag kommer överväga. Att avdelningarna ligger i en ny byggnad gör ju saken bara bättre, mycket fräscha lokaler och ändamålsenliga. Schemamässigt använder de modifierat 3-3 (jobba tre dagar, ledig tre) vilket innebär att man anställs på 100 %, arbetar 82 %, tar extrapass för 6 % och har ledighet och liknande för resten av procenten. Tycker modellen är rätt intressant.
Infektionsavdelningen: Började inte speciellt bra när avdelningschefen hade dubbelbokat, och sen visade det sig att hon skulle sluta och fram tills en ersättare har anställts så är det biträdande avdelningschefer som har den rollen (tre st, 2 sjuksköterskor och 1 undersköterska). Nåväl, jag fick tala med två av dessa istället och samtalet i sig var trevligt. De var väldigt noga med att poängtera att avdelningen har högst beläggning på hela sjukhuset, väldigt ofta multisjuka, mycket tungt arbete och inget ställe man ska vara på om man gillar att arbetsbördan går upp och ned. Jag upplevde avdelningen som rörig så tillvida att personalen verkade stressade, det gav iallafall inget positivt intryck för mig. Mitt i samtalet så säger de iallafall att -"ingångslönen för i år är 26k"... Erhm jaha? Vi har inte ens diskutera anställningsförhållanden för det första, och för det andra så är det individuell lönesättning (även om det i praktiken funkar rätt dåligt). Så där tappade jag faktiskt det lilla intresset jag hade för avdelningen. Hursomhelst så sa de att det positiva med avdelningen var att man blir väldigt bred i sin kunskap, det är ett nära och bra samarbete med läkarna etc etc. De kör också med modifierad 3-3.
Kanske märks det på mitt skrivande att jag inte precis fastnade för avdelningen eller kan se mig arbetandes där? :P
 
Hjärtcentrum: Ni som följt bloggen har säkert sett att jag vid flera tillfällen skrivit om kardiologi och att jag tycker det är ett mycket spännande område. Förväntningarna var höga för detta möte och jag var nästan lite orolig att jag skulle bli besviken (mycket pga att jag hade varit på infektionsavdelningen innan). Det hade jag dock inget för, och även om själva samtalet inte var lika bra som det jag hade på cancercentrum så fick jag mycket positiva intryck. 
  • HIA/Kardiologen/Utredningsenheten: Dessa tillhör medicin och kardiologen är eftervårdsavdelning, HIA hjärtintensiven och utredningsenheten har patienter som ska utredas för diverse hjärtbesvär. Kardiologen börjar man på och man har 7 patienter var tillsammans med en undersköterska. Korta vårdtider och "bra" patienter (dvs vårdtyngdsmässigt). Man börjar här och efter några månader så inskolas man på utredningsenheten och till slut på HIA. På HIA arbetar bara sjuksköterskor och man har 3 patienter var.
  • Thorax vårdavdelning/THIMA/THIVA: Är den andra delen av hjärtcentrum och tillhör kirurgi. Vårdavdelningen har 18 platser och man arbetar i par med en undersköterska och har 6 patienter. Detta är både en pre och postoperativ avdelning och operationerna som utförs är kranskärls, klaff, och lungor. THIMA är en intermediärvårdsavdelning med 6 platser och patienter som inte längre behöver intensivvård, men ändå behöver utökad övervakning hamnar här. THIVA är då intensivvårdsavdelningen som även då kräver vidareutbildning.
  • Vidareutbildning: Thorax har aspirantprogram för intensivvård och narkos (hoppar man på så får man arbeta under 6 månader som iva-sköterska och känna på, och sen hoppar man på utbildningen och får lön under tiden). För hjärtmedicin finns det ett specialistsjuksköterskeprogram för hjärtsjukvård, men de verkar inte ha någon betalning för det. Däremot så får man gå kardiologutbildning och liknande. 
  • Sammanfattning: Fick en oerhört positiv bild av stället. Möjligheterna till utveckling känner jag är mycket stora och inom hjärtmedicin så roterar man mellan de olika delarna, men det finns även möjlighet att rotera mellan thorax-avdelningen och kardiologen. Jag som ibland blir lite less på samma arbete ser ju detta som ett grymt ställe, att kunna få ett break och få arbeta med andra saker. Positivt är också att avdelningarna finns på samma ställe, dvs man behöver inte gå iväg ut genom dörrarna till något annat ställe. Det gör att man kan hjälpa varandra också vid exempelvis överbeläggningar, bara styra över till thorax vårdavdelningen osv osv.
 
Mycket ordbajsande nu känner jag, och kanske är det inte fullt lika intressant för er att läsa om som det är för mig. :) Nåväl, cancercentrum och hjärtcentrum kommer jag iallafall höra av mig till när det närmar sig examen.

Senaste inläggen

Arkiv

Visa fler inlägg