Sjuksköterskestudenten

Jag har länge funderat över att knåpa ihop ett inlägg om vad just omvårdnad är för mig. I skolan lär man sig en sak, ute på arbetsplatsen säger nån något annat... En tredje säger att det är så, och den fjärde säger att det minsann inte alls är på det sättet.

Omvårdnadsvetenskapen är en rätt ung akademisk gren och jag ser ofta att man försvarar dess existens med näbbar och klor. Man späder även på bilden av att omvårdnad är något flummigt när man hela tiden refererar till olika omvårdnadsteoretiker, och det är deras forskning som oftast lyfts fram när det ska försvaras. Ändå har vi en enorm mängd forskning som aldrig syns för den stora massan, forskning som gjort stor skillnad för patienterna (Utan att vara för abstrakt, dvs praktiskt möjligt). Tyvärr upplever jag att ju högre upp i den akademiska världen inom omvårdnad, desto mer abstract blir man och desto mer från verkligheten hamnar man. 

Har ju under ett antal månader nu arbetat med många kollegor som kommer från olika universitet och från lärarnas håll verkar det finnas en del som anser att omvårdnad mest innebär att fluffa kuddar. 

 

Men jag ska inte klanka ner på det som så, för inlägget skulle handla om min syn på vad omvårdnad är. Har en vision i huvudet om hur jag tycker, men att få ned det på text är nog lite svårare.

Nåväl. För mig är omvårdnad en specialitet som väver in alla professioners och yrkeskategoriers kompetens, och sedan omvandlar det till det som är till gagn för patienten. I det stora hela kan man säga så, men jag ska försöka bryta ned det.

 

Som sjuksköterska behöver vi ha kunskaper ur den medicinska biten (en rätt stor del), ren omvårdnadsdel, farmakologiskt, nutrition, fysioterapi osv osv i varierande grad. Vi ska kunna lite om mycket, men ffa inom medicin, omvårdnad och farmakologi. När läkaren föreslår saker för patienten som endast är ur det biomedicinska perspektivet, så måste det finnas någon som stoppar upp och ifrågasätter. När det gäller farmakologi så är det vi som administerar och möter eventuella biverkningar. Det är vår uppgift att upptäcka om ett läkemedel inte är till gagn för patienten, exempelvis om denne ens kan ta just den formen av tabletterna eller om läkemedlet ens fungerar. Ur ett farmakologiskt perspektiv kanske det är superbra att ge läkemedel på olika tider, eftersom de har  bäst upptag där och då.. Men patienten är inte alls intresserad av att ta läkemedlet då, och hoppar över detta. Patienten kanske tycker att just det läkemedlet funkar skitbra till lunchen, för då har illamåendet gått över. Vid dietistkontakt så föreslås olika näringsdrycker och koster, men det är vi som jobbar i närheten av patienterna och märker att den personen inte alls är intresserad av näringsdryckerna eftersom de smakar äckligt, eller att E-kosten inte alls ser lika god ut som maten som grannen fått. Och när det kommer till fysioterapin så är det vi som dagligen träffar patienterna och kan se hur den föreslagna terapin fungerar.

Vi utför således uppgifter av praktisk, teoretisk och administrativ karakärt från andra professioner, men genom vår egen profession jobbar vi självständigt och med kunskaper inom omvårdnadsåtgärder och alltid ser helheten av patienten så väver vi ihop detta till ett paket till patienten. Dvs alla delar är viktiga, men någon måste vara den som håller ihop alla grenar och paketerar detta till ett sätt som faktiskt är praktiskt möjligt.

 

Till vår hjälp har vi undersköterskorna som är våra förlängda ögon och armar. Utan undersköterskor tappar jag de här "tentaklerna" utåt mot avdelningen. Utan någon som kan vara där och ge den mest basala omvårdnaden, eller den som kanske har en minut över för den patienten som har "minst" behov av sjuksköterskan gentemot de andra patienten... Ja utan det så brister omvårdnaden för patienten. Som sjuksköterska är även mitt jobb att värna om undersköterskorna, att alltid ha en god dialog med dessa och att iallafall göra mitt bästa för att inkludera dem i det dagliga arbetet. Undersköterskorna är ju faktiskt de som mest träffar patienterna och det är oftast de som kommer och berättar att nånting är fel med en patient, kanske just den patienten som jag inte kunnat träffa så mycket då dennes behov för tillfället kom lägst på prioritetslistan. Att arbeta gentemot undersköterskorna är en viktig del och det som kräver att jag håller mig uppdaterad på aktuella omvårdnadsåtgärder.

När man stöter på patrull med ett nyuppkommet trycksår, ett vätskande sår som varit fint innan, en patient som helt plötsligt blir förvirrad, eller att undersköterskan noterar att det verkar vara mycket vätska i benen på patienten under duschningen.. Ja då är det jag som ska ha tillräckligt kunskap om patientens anamnes (patienten är inne för något, men har en hjärtsvikt i botten exempelvis), aktuellt tillstånd och aktuella läkemedel. Det är jag som förväntas komma med förslag (i många gånger i samråd med undersköterskan i första hand) över vad som ska göras.  Handlar det om ett sår, ja då ska jag ha tillräcklig kunskap om hur modern sårvård ska bedrivas (men hur man gör på bästa sättet för att rengöra, olika tips för hur man klipper förbandet samt vad man ska tänka på ett sår i det området. Där har undersköterskan en ovärderlig kunskap.).. Kan jag inte det är det min uppgift att ta reda på det, eller helt enkelt höra efter med den undersköterskan hur det ska göras bäst.

 

Således behöver vi alltid tänka ett steg längre när vi jobbar med andra professioner: Hur gagnar detta patienten? 

Och i andra fall krävs det att vi intar helikopterperspektivet och kommer med andra infallsvinklar.

 

Det är omvårdnad för mig!

Och förresten: Stå upp får er kunskap, stå upp för patienten. Våga ta plats!