Tre månader snart
Snart har jag arbetat i tre månader som sjuksköterska och det känns riktigt bra. Jag har börjat lita mer på mig själv avseende exempelvis läkemedel, men jag tycker fortfarande det är jobbigt att lämna över ansvaret till någon efter mitt pass. Speciellt eftersom vi har en del cytostatikabehandlingar som går under flera timmar "Tänk om jag ändå hade kopplat fel påse", även fast jag varit extremt noggrann när jag kopplat upp patienterna. En del stress har jag säkert inom mig även om jag inte känner mig stressad, men jag märker det genom att jag vaknar nån/några gånger per natt och är hungrig. Det är ett typiskt tecken för mig när jag har mycket i huvudet. Sen blir det väl inte riktigt att man släper jobbet helt och hållet när man kommer hem, framförallt när man är mitt i jobbveckan. Behöver liksom reflektera lite över vad jag gjort och sen kan jag lägga upp en plan för morgondagen... Men, det har blivit mindre av det så förmodligen kommer jag kunna koppla bort helt så småningom.
Fick arbeta dubbelpass i lördags pga sjukdom och det kan man ju säga kändes av igår, rätt så sliten. Men det gick bra och det var ju en nödlösning. Under den dagen hade jag även två personer med svår smärtproblematik och jag försökte allt, men räckte inte till. Men till slut lyckades jag få en smärtfri och hitta en acceptabel nivå av smärta, och då känns det riktigt kul att den personen plus närstående dagen efteråt kom fram och tackade så hemskt mycket för det jobb jag gjorde för den personen... Då växer man som person och inser att man gör något bra, ett kvitto på att tiden jag lägger ner på patienterna faktiskt betyder något. Den andra personen lyckades även bli smärtfri... Så om lördagen var mycket slitande i håret för att hitta lösningar, så kunde jag "casha" in det igår när allting gick smidigt istället.
Jag tycker om att jobba intensivt med patienterna och ha min plan utstakad. Det gäller allt från att jag vet vad jag ska göra, till all planering och förberedelse för att allt ska gå så smidigt som möjligt. Att hela tiden behöva tänka framåt "Vad kommer jag behöva, när kommer jag behöva det, hur mycket kan jag förbereda" osv osv tycker jag är roligt. Samtidigt gillar jag att jobba ute på golvet med patienterna, allt det administrativa som ska göras för patienterna som exempelvis planering för återinläggning, prover som VC ska ta, bevakning av provsvar osv osv är väl något jag inte gillar lika mycket. Därför tycker jag oftast om kvällspassen mer än dagspassen.
Jag kan heller inte frångå från att jag gillar att arbeta med akut sjuka personer, som sviktar i sina vitala funktioner på något sätt. Det är något som jag inte får arbeta med nu dessvärre. Utvecklingsmässigt tror jag att det finns ett tak där jag arbetar nu, iallafall inom det jag gillar. Sarcom/Lymfom har ett visst antal standardbehandlingar som alla har lite olika saker man måste tänka på, och där finns det givetvis mycket att lära sig och det gör jag varje dag... Men till slut blir det nog kanske lite för mycket repetition. Detta är säkert något man upplever på andra avdelningar också givetvis. Innan jag valde onkologen så stod det mellan den, och kardiologen.. Och som jag skrivit tidigare så måste jag alltid ha en plan framåt, och nu har jag planer på att inom en framtid testa på kardiologen också. Däremot kommer jag att jobba minst ett år på onkologen, om det inte uppstår något som gör att jag tappar intresset totalt, och sen se mig om. Man kan ju inte veta om man hittat rätt förrän man testat andra saker som lockar, tänker jag.
Sökte en del kurser som jag skrev om i tidigare inlägg, men har reviderat ansökan något. Har valt Klinisk Bedömning, Handledarutbildning och sist Medicinsk vetenskap: Kardiologi. Låter såklart mycket, men alla kurser går inte samtidigt och på samma procent, och jag har ju faktiskt möjlighet att avsäga mig något... Vi får se hur det blir under hösten.
Såååå, det var lite om vad som hänt den senaste månaden och hur jag tänker inför framtiden. Blogginläggen blir ju inte så ofta nuförtiden eftersom jag inte har så mycket mer att skriva. =)