Det är så självklart...
Drar iväg ett till blogginlägg idag eftersom jag började reflektera över just den meningen som står i rubriken. Det slog mig häromdagen då jag hade varit på en föreläsning och förmedlade informationen angående vart vårt fokus skulle ligga i en av vårdplanerna, fick då till svar "Jamen, det tycker jag är självklart". Ja, nu ja. Men är det verkligen så om man verkligen tänker till? Det är ju först när någon tar upp en sak om hur det ska vara man kan säga "Det är ju självklart att man gör så".
Ett annat exempel skulle ju kunna vara när man läser om en sjuksköterska gjort på ett visst (felaktigt) sätt och man får informationen hur det egentligen ska gå till. "Jamen det är ju självklart att man inte gör som den sjuksköterskan gjorde". Fenomentet tror jag kallas presentism, dvs man använder nuvarande data och applicerar på en historisk händelse och förstår inte hur de kunde göra på det sättet.
Jag läste om demenssjukdomar till förra vårdplanen och kom över ett relativt vanligt fenomen där den demente kan fråga efter sin mamma, fastän denne måste varit död sen länge tillbaka. I litteraturen stod att det vanligen inte var knutet till att personen faktiskt saknade sin mamma, utan var mer ett uttryck över en generell ensamhet. Tankar som man kanske inte tänker när man väl är i den situtationen och upplever denna person som att denne saknar sin mamma. Jag fick en liten aha-upplevelse, "jamen, det låter ju faktiskt rimligt. Det ska jag försöka komma ihåg". Fick även då kommentarer "Det där tycker jag är så självklart".
Klart att det är självklart när man läser hur det borde vara, men tänk om man skulle kunna hålla alla dessa "självklarhet" i huvudet. Tvivlar på att vår hjärna skulle kunna hantera det, för nog är det vääääldigt mycket som är självklart när man reflekterar och tänker tillbak? Eller när man får ny information. "Jajuste, fan vad simpelt det där var då".
Ett reflekterande förhållningssätt tror jag är viktigt, och att inte bara avfärda all ny kunskap med "Det är ju självklart att man gör så". Där får jag nog erkänna att jag nog också får tänka till.
Vad tror ni?
Jag tycker det är ett superintressant resonemang faktiskt. Ibland känner jag att det är onödigt att gå på föreläsningar som är relaterade till omvårdnad för att allt känns så självklart. Eller nu när vi läser om psykiatrisk omvårdnad och det mesta handlar om att behandla patienten med respekt och omtanke och det känns ju så himla självklart. Jag kan liksom komma på mig själv med att tänka att man kanske inte borde vara sjuksköterska om man inte förstår detta.
Å andra sidan finns det en anledning till att man lär ut "självklarheter". Om jag har en dålig dag eller har alldeles för många patienter så tror jag att det är lätt att förbise självklarheterna och fokusera på mer konkreta uppgifter. Exempelvis är det en självklarhet att man ska få patienten att känna sig trygg i läkemedelsbehandlingen genom att utbilda patienten i verkningsmekanism, förklara normala biverkningar etc., men har jag en stressig dag så fokuserar jag nog i större mån på den konkreta uppgiften att bara dela ut läkemedlen istället för att ta mig tid att fråga patienten om hen har några frågor kring behandlingen.
Jag tror att ju fler gånger man får höra dessa självklarheterna ju mer självklart blir det. Tillslut är det lika självklart som att öppna en dörr innan man försöker sig på att gå in i rummet.